fransochjag

Varning för långt inlägg.

I Lördags gick jag och lade mig kl. 21.30. Hade inga större problem med att somna och drömde inte ens om skidåkning som jag hade gjort hela veckan innan. Klockan 03.00 började hon vi bodde hos stöka i köket med frukosten så det var bara att gå upp. Var inte så trött alls, troligen pga att jag var så spänd. Åt frukost med de andra två jag träffat kvällen innan samt en man från Scotland, som alla hyrde rum i "vår" lägenhet. Fick i mig rätt så mycket frukost, gröt, macka och ägg. Sedan var det bara att gå till bussen, rejält kallt, under -10 grader. På bussen försökte jag sova, somnade en stund. Ville helst somna för att inte förstå hur långt som det var jag skulle åka skidor tillbaka. Väl framme i Berga efter bilköer var det bara att leta upp startfållan (10) och lägga ut skidorna. Efter det dags att gå till de vidigaste baja-majorna ever. Det är bara att gilla läget, fast man nästan kräks om man råkar andas med näsan. Det var iallafall härlig stämning bland åkarna i väntan på start. När väl starten gick rörde sig alla ganska väl framåt, tills vi kom till den berömda backen. Där var det helt stopp.  I starten hade jag iallafall massa åkare bakom, helt plötsligt var jag sist. Sist som är helt sist, ingen bakom min rygg. Oj oj bara 13 871 framför mig. Det tog väldigt lång tid att komma upp för backen, som är väldigt brant. Tänk slalombacke. I 2 km stog man och saxade ett steg i taget, vilket tog ca 1 timme. Efter det kunde man börja åka lite mer i sin egen takt. Resten av vägen till Smågan gick hyfsat bra fast jag redan kände av värk i fötterna och i hälarna när jag kom till Smågan (efter 11 km). I Smågan träffade jag också på en gammal gymnasiekompis, de var kul! Från Smågan till Mångsbodarna är det sedan 13 km. Här började det kännas lite jobbigt eftersom jag var blev så himla hungrig. Jag fantiserade om korv med bröd och min McFeast jag skulle äta på kvällen och alla de vetebullar och blåbärssoppa jag skulle äta vid kontrollen. Det var både upp- och nedförsbackar. Absolut flest uppför som jag upplevde det. Jag hade ganska bra fäste men upplevde att jag inte hade något bra glid. Fick staka även i nedförsbackarna för att kunna hålla samma tempo som många andra. Väl vid kontrollen åt jag tre bullar och drack minst två muggar blåbär. Åt även en av mina energybars. De efterföljande 11 km var den första etappen av de två absolut jobbigaste på hela loppet. Början gick rätt så bra med utför, men ca 6 km från Risberg börjar stigningarna. Jag hade rygg på en pappa och en dotter. Jag förstod att pappan hade åkt många gånger och att han hade tagit ut sig för mycket just här flera gånger, alltså tog de det mycket lugnt, och då gjorde jag också det. Och det gick ju rätt så bra. Fram till Risberg kom jag strax innan 13.00. Blev lite chockad att det tagit så lång tid. Förstod att jag nog inte skulle kunna slå min tid jag åkte på för tre år sedan. De efterföljande 12 km är till Evertsberg. Denna etapp var den jobbigaste av dem alla. Att veta att man inte ens åkt hälften och vara väldigt trött är påfrestande. Här är det både upp- och nedförsbackar. Eftersom de nedför går så snabbt och de uppför så långsamt upplever man ju att det är uppför hela tiden. Här hade jag sedan länge mycket ont i fötterna och i ljumskarna. Ett kort tag var jag osäker på att jag skulle ta mig i mål och ville helst gråta en skvätt. Men jag struntade i det och gladde mig åt att efter Evertsberg skulle det bli en längre utförskörning. Väl i Eversberg åt jag mina powergel, drack en massa och åt lite för att få extra energi. Jag gick på toa, bytte till torra handskar och fick även veta att Pontus skulle vänta på min i Oxberg. Thank god. Till Oxberg var det 15 km. Den längsta delstäcken men också rejäla utförsbackar. Sträckan gick rätt så bra. Dock så var glidet inte det bästa. Förstod också att andra upplevde att det gick trögare än vad de hade trott att det skulle gå. I Oxberg träffade jag Pontus, jag blev väldigt glad att se honom. Stackarn hade väntat där i två timmar i kylan. Vi pratade lite innan jag skulle vidare. Nu var jag lite mer peppad att skynda mig till mål, det var ju bara 28 km kvar. Nästan ingenting. Här föstökte jag göra en fartökning, fast bryter nästan ihop när det "bara" är uppförsbackar. Alla åskådare längs banan hejar på och säger alltid " Nu är det inte långt kvar, nu är det bara utför", yeah right. Det är aldrig "bara utför". Till Hökberg gick det iallafall bra. Väl där visste jag att det faktiskt var nästan bara platt kvar de sista 19 km. Vilket är det som passar mig bäst. Min svaghet i detta lopp var definitivt uppförsbackarna men även utförsbackarna eftersom glidet inte var det bästa. På platt mark kan jag iallafall staka, och det är jag ganska bra på. Jag kände att mina armar orkar hur mycket som helst så jag stakade nästan hela sista vägen till mål. Gjorde en ganska bra fartökning efter Risberg till mål, fast kom inte över 10 km/h vilket grämer mig lite. Det är ju den tiden jag brukar ha på träning! Fast jag var ju ganska trött. I slutet var det väldigt mörkt innan elljusspåret började i Mora. En person hade pannlampa - smart! Han hade förstått att det här skulle ta tid! Det var iallafall mysigt i mörkret eftersom man på vissa ställen hade tänt marschaller och gjort snölykor. Jag stakade iallafall på och åkte om väldigt många, bara två eller tre personer paserade mig under de sista två milen. Alla underbara människor som hejar längs vägen gör också att man orkar ta i ännu mera. Det bästa var iallafall att jag åkte om en tjej som jag sett flera gånger under loppet men som ändå alltid åkt lite snabbare än jag när jag tidigare försökt åka om henne. Hon hade liksom inte en chans nu. :)

När jag kom till Mora och kom till upploppet och såg målen var det en ofattbar lyckokänsla. Jag fick en jättefin krans av Pontus på upploppet och var så jäkla glad när jag kom över mållinjen. Det hade ju iallafall tagit sin tid, 11 timmar och 33 minuter. Väldigt lång tid.

Som vanligt ångrar jag att jag inte tog i mer i början då jag uppenbarligen hade mycket krafter kvar på slutet. Men jag vet också att jag i början då tyckte att jag inte orkade åka snabbare. Smärtan i kroppen var värst i mitten av loppet, i slutet är man mer "bortdomnad" i fötter och ben och känner den inte på samma sätt. Sammanfattningsvis var det väldigt roligt. Bäst är all underbar publik längs vägen, de gör att man orkar kämpa vidare!

Nu vill jag inte åka mer längdskidor i år men tror att jag kan tänka mig att åka igen nästa år. Det är slitigt men samtidigt en självförtroendeboost att klara av ett uppsatt mål. Nu funderar jag bara vad min nästa grej ska bli. Får fundera lite på det.